Grundskolan i Sverige ska ha tillgängliga lärmiljöer för alla elever. Det är ett bra mål. Men med dagens verklighet är det kanske mest en dröm.
Jag har som ämneslärare och klassföreståndare fått ökat ansvar och fler arbetsuppgifter runt extra anpassningar och särskilt stöd. Jag har dock inte fått resurser, befogenheter eller kompetensutveckling i samma utsträckning. Dessutom har vi fått tuffare krav för att eleverna ska nå ett godkänt betyg. Tröskeln till E är hög.
Ofta har den enskilde klassläraren och specialläraren ensamma ansvaret för extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram för enskilda elever. Skolverket och kommunerna ställer hårda krav. Nya blanketter, nya rutiner och nya undervisningsmetoder.
I en och samma grupp kan en lärare behöva ha fem olika genomgångar av ett moment. En elev behöver en kort genomgång. En elev behöver en lång genomgång. En elev behöver en skriftlig genomgång. En elev måste sitta enskilt med läraren och ha en enskild genomgång utan störande ljud. Sedan har lärare 20-25 elever till som behöver en genomgång.
Kartan är klar. Blanketter, rutiner och byråkrati. Funkar det i verkligheten? Jag läser Skolverkets rapport ”Tillgängliga lärmiljöer?” och inser att det finns stora brister. Problemen landar hos lärarna och eleverna. Båda har fått ett omöjligt uppdrag.
För det första pekar rapporten på att ansvaret för tillgänglighet och stöd i högre grad flyttats till första linjen i skolan: klassrummet. Men med ansvarsflytten verkar det inte ha följt med mer personal, befogenheter eller annan kompetens.
För det andra så har kommunerna nästan tvångsintegrerat elever med särskilda behov i stora klasser. Det betyder att elever med behov av extra anpassningar och särskilt stöd alltid ska gå i en standardklass i ett standardklassrum. Eleverna har integrerats men utan verktyg att klara klassrummet vilket gör att de istället exkluderas. Hindren i en standardklass kvarstår ju om läraren inte får de resurser som behövs för att klara arbetet.
Avslutningsvis pekar Skolverkets rapport på problemet med gruppernas storlek. Det uppstår tydliga målkonflikter när en klass består av 20-30 elever och fem till tio elever har behov av extra anpassningar och särskilt stöd i samma klassrum som alla andra med bara en lärare. Trots alla nya blanketter och rutiner kommer inte en ensam lärare kunna hantera dessa målkonflikter. Det värsta är att det också kommer vara svårt för många elever.
Idag har kartan för extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram väldigt lite att göra med verkligheten. Staten och skolans huvudmän borde tänka om. Kartan som alla ska följa funkar inte med dagens klassrum, storleken på klasserna eller de målkonflikter en lärare tvingas ta ställning till. Det drabbar lärarnas arbetsmiljö, men framförallt drabbar det många elever med särskilda behov.
Istället för integrering måste vi tänka inkludering. Skolan kan bedrivas på många olika sätt, särskilt för att stödja elever med funktionsvariationer eller andra behov. Istället för att hela tiden fokusera på betyget F eller E, borde skolan fokusera på trivsel och ett meningsfullt sammanhang. Istället för att alltid tro att det traditionella klassrummet löser alla problem, hitta nya former och grupper för undervisning.
